Idag var man i skolan för första gången på typ 2 veckor efter att allt hände. Mår fortfarande skit men börjar bli bättre. Det värsta är nu på kvällarna när man vill prata med Alle, men att man inte får eller att han inte svarar. Blev inte mkt sömn i natt när man drömde om honom och vaknade gråtfärdig. Saknar väl den närhet jag fick och saknar att ha någon bredvid mig som tröstar mig när dessa drömmar kommer.
Jag vågar väl ändå hoppas på ett bra slut med Alle, oavsett om det är positivt eller negativt. Inte som det är nu när han inte ens vill prata med mig som vän. Men skulle ändå vilja ha han bredvid mig i sängen och tröstar mig när mardrömmarna kommer till en. Men det är väl bara ett önsketänkande.
Funderar på att gå och prata med någon om detta som kan hjälpa mig att ta tag i mina tankar och få mig att tänka annorlunda. Visst finns självmordstankarna kvar och kommer väl att finnas där ett tag till, tyvärr. Tills jag själv kan må bättre och hitta kärleken på nytt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar