Tankar...

Alla dessa tankar jag har får jag inget grepp om. Kan inte placera dom eller veta ens vad jag ska göra av dom..
Tänker bara på Dig, drömmer bara om Dig, låter mig andas och låter mitt hjärta slå för Dig. Men hoppas jag på något som är tomt och dött? Jag vill inte tro det och vägrar tro på det. Varken vill och kan inte hitta en ny kärlek då min kärlek till Dig fortfarande är lika stark som förut och alltid har varit och kommer alltid att vara.

Det är mycket i skolan och på praktiken, men på detta blev man sjuk. Inte blev allt lättare då heller.
Inte heller när man får reda på att det finns folk som pratar "skit" om en bakom ryggen. Att de vänner man "har" inte hör av sig längre eller inte svarar...

Ja, tankarna om min begravning och allt finns fortfarande kvar, men vägrar prata med någon.
Kan det inte finnas en off-knapp? Eller en Paus-knapp?
Eller något kanske bättre; en vrida tillbaka tiden-knapp?

Skulle behöva allt detta nu. Slå bort tankarna eller pausa livet för en stund tills man hittar tillbaka till sig själv. Men kan inte hitta tillbaka till mig själv när jag inte känner mig hemma i mitt egna hem. Mitt hem är där Du är.

Alla dessa tankarna kom tillbaka igår och förvärrades idag. Vart är jag? Vem är jag? Känner mig vilsen och totalt utblottad på ett konstigt sätt. Kan inte sätta fingret på vad jag känner längre. Känner mig bara tom och vill bara gråta, men vad ska jag gråta över? Att jag inte kan få grepp om tankarna eller att Du alltid finns i mina tankar och drömmar? Hur ska man kunna träffa en ny när man bara älskar en person och att den personen håller i ens hjärta?

Jag är inte längre rädd för döden, just nu skulle det göra mig mer gott än ont.
"Varför skrattar livet när döden alltid ler mot en?" (Fronda - Underbar)

Dessa rader skulle beskriva mig just nu hur jag mår egentligen
"Sakta jag faller som löven till marken
Jag har förlorat dig
Allt som jag lämnar blir bara minnen" (Abalone Dots – På Väg)

Onsdag...

Idag var man i skolan för första gången på typ 2 veckor efter att allt hände. Mår fortfarande skit men börjar bli bättre. Det värsta är nu på kvällarna när man vill prata med Alle, men att man inte får eller att han inte svarar. Blev inte mkt sömn i natt när man drömde om honom och vaknade gråtfärdig. Saknar väl den närhet jag fick och saknar att ha någon bredvid mig som tröstar mig när dessa drömmar kommer.

Jag vågar väl ändå hoppas på ett bra slut med Alle, oavsett om det är positivt eller negativt. Inte som det är nu när han inte ens vill prata med mig som vän. Men skulle ändå vilja ha han bredvid mig i sängen och tröstar mig när mardrömmarna kommer till en. Men det är väl bara ett önsketänkande.

Funderar på att gå och prata med någon om detta som kan hjälpa mig att ta tag i mina tankar och få mig att tänka annorlunda. Visst finns självmordstankarna kvar och kommer väl att finnas där ett tag till, tyvärr. Tills jag själv kan må bättre och hitta kärleken på nytt...

Hemma igen..

Ja då var man hemma i E-tuna igen då,eller ja jag kom i söndags. Bröt ihop totalt på tåget hem och när jag kom hem innanför dörren. Att man kan sakna någon så mycket som jag gör nu. Försöker att se ljuset i i detta men det är svårt när man vill ha tillbaka den man älskar. Vi skulle prata som vänner men nu så svarar han varken på sms eller samtal efter att jag har låtit honom vara i typ 6 dagar och skickat ett brev med choklad i. Jag sitter och hoppas, vill bara åka hem till han och få honom tillbaka.

Idag har man inte lämnat pyjamasen och bara sovit hela dagen. Drömmer bara om mitt hjärta. Han som sitter och håller i mitt hjärta, han som kan göra mig hel igen. Känner mig halv och otillräcklig på alla sätt. Tappat en stor del av mig själv. Om han bara visste hur jag mår men han verkar inte vilja veta av mig alls just nu. Vet inte vad jag har gjort för fel. Jag kämpar för att få tillbaka han och känner att jag har gjort allt jag har kunnat. Varkar bara bli besviken och blir ledsen så fort jag vaknar på morgonen och inte fått något sms från han.
Vill bara att han ska komma hit och stå utanför dörren, ta mig i sina armar och säga att han vill ha mig. Kanske bara förblir en dröm.

Orkar inte mer

För mycket har hänt på kort tid nu som gör att livslusten inte längre finns...Dumpad och opererad....

Jag och Alle har pratat lite och han kanske tar fram bilderna på oss när han mår bättre ... sen dess har han låtit sur. Fått sms då han skrev att han var sjuk och varken orkade eller hade tid att jag skulle kunna komma och hämta min systemkamera som jag gav tillbaka och vill nu ha tillbaka den.Han svarade inte när jag skrev och skrev till slut att jag kommer och hämtar den om han inte svarade då fick jag svaret: Nej kom inte hit,pallar inte,sluta pressa mig...

Sen dess har jag låtit honom vara. I tisdags var jag uppe i Sthlm för att tänka på annat. Skrev ett brev och köpte lite choklad som jag skickade till han. Köpte även ett sexigt linne i fall att han vill träffas någon gång. Men just nu verkar det inte ljust längre. Har inte fått svar på mitt brev och inte heller för bilden jag skickade imorse då jag visade lite av linnet på mig.

Detta bryter ner mig totalt. Jag orkar inte mer! Jag vill bara gråta och gråta...

Jag fejkar mitt skratt och mitt leende..låtsas må bra för att slippa frågor..jag spelar ett skådespel för att göra andra nöjda..

Hur gör jag mig själv nöjd?
Jag vill att DU ska vilja rädda mig..bara DU kan rädda mig,ingen annan! Hur ska jag få dig att fatta det?

Under promenaden idag tänkte jag på hur och vart jag skulle ta mitt liv,hur och vad jag skulle skriva i mina brev till alla,framför allt till DIG..
Vilka låtar som skulle spelas på min begravning..
När jag är död är DU vid min sida och vill skulle kunna vara lyckliga tillsammans...

Frågan är:Skulle DU gråta när DU läste brevet där jag skrev ALLT jag kände och tyckte,hur DU förstörde mig innefrån som gjorde att jag inte såg någon annan utväg...
Skulle DU gråta när du läste det och gick på min begravning där DU insåg att det var försent?



snart blir nog detta blir sant...ingen annan kan rädda mig..bara DU som håller i mitt hjärta