Japp, nu har man snart gått i skolan i en vecka och ja jag är redan trött på det. Eller egentligen är jag trött på livet här i största allmänhet. Tankarna bara snurrar om att kunna flytta. Flytta till sin kärlek (som man inte har) som de flesta verkar göra nu. Planerar sina helger och så med sin sambo eller sina familjer.
Själv pratar man bara en massa men typ inget händer och det känns som om allt står still.
Saknar kärlek i mitt liv extremt mycket. Bara att någon ringer eller smsar och säger; jag saknar dig, jag älskar dig, ja typ sådana saker. Att få ha någon att längta efter, någon att sakna, någon att tänka på. Att få betyda något för någon.
Hjärnan säger en sak medans hjärtat säger en annan. Vem ska jag lyssna på?
Har börjat tappa hoppet igen. En resa långt bort ett tag skulle inte vara helt fel men vem ska man resa med?
Mitt liv är som en berg och dalbana som aldrig verkar vilja ta slut, utan fortsätter att gå runt och runt och upp och ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar