Vet att jag inte har bloggat på ett tag men har varit fullt upp med allt möjligt. Hänger inte med. Har tappat så mycket av mig själv. Vet knappt vem jag är längre. Jag känner mig både ensam och tom även om jag har en massa runt mig som bryr sig så saknar jag den där känslan av att vara älskad av någon speciell. En som alltid får mig att le och får mig att våga älska igen. Men hur ska jag kunna göra det när jag alltid tror det värsta?
Jag har börjat göra något jag aldrig skulle kunna göra annars, men vet precis vilka alla är och vart jag har träffat dom. Kanske jag inte duger till något mer?
Känns som om allt kommer att explodera snart och att sanningarna kommer upp till ytan, vem vill vara med en då? Tusen tankar bara snurrar runt i huvudet. Ska jag bara lämna allt och dra för att kunna börja om från början? Orkar jag vara kvar här och kämpa vidare när det inte längre känns som om jag kämpar för mig själv? Lever jag för mig eller för andra?
Jag ler och verkar må bra fast jag på insidan är totalt förstörd. Just nu känns det som om att alla andras liv går vidare medans mitt liv bara står stilla och stampar på samma plats.
Finns en person jag vill ha, som jag har fallit för men jag vet inte hur jag ska göra. Aldrig varit i denna position tidigare....
"Jag trodde att sex hjälpte mot ångesten. Ibland var det faktiskt någon form av lättnad just under tiden. Bekräftelse. Att jag dög till att ha sex med i alla fall. Jag trodde att jag skulle vara tacksam och glad för att någon ville ha sex med mig, att någon kunde tänka sig att röra vid mig fast jag var som jag var. Jag ville göra mig själv illa, jag tyckte att jag förtjänade det, att jag inte var värd mer. Jag tog över den rollen som min tidigare förövare hade haft, jag upprepade det som Alle hade utsatt mig för."
- 14 år till salu
